Betyg: 5/5
Def Jam / Universal
Det har varit en krokig väg till toppen. Kanye West har ramlat och rest sig så många gånger att vi har tappat räkningen. Han har åmat sig i strålkastarljuset, snickrat ihop briljant popmusik och slitit hjärtat ur kroppen inför öppen ridå. Den tunna fasaden krackelerade för länge sedan. Men istället för att sopa upp skärvorna har Kanye West vältrat sig i dem. Gjort konst av dem. På mindre än ett decennium har han gått från ryggsäcksbärande beatsnickrare till att bli vår allra sköraste, bräckligaste superstjärna.
Att ”Malcolm West” har börjat göra mer introvert, mörk och skruvad experimentell musik – flera av de 13 låtarna på My Beautiful Dark Twisted Fantasy är åtta – nio minuter långa och innehåller både cellosolon och röstförvängningar så extrema att de förvandlas till instrument i mängden – står givetvis i direkt relation till hans svällande ego. Mästerliga separationsplattan 808s & Heartbreak (4/5 av undertecknad i Kingsize 2008) framstår allt mindre som en parantes och allt mer som den kanske viktigaste milstolpen i Kanyes karriär. Om någon nu tvivlade på det. För hur sjukt det än låter är det först nu som Kanye börjar närma sig någon slags toppform. Ta gratislåtarna han har lagt ut på sin blogg varje fredag sedan i somras – samtliga flera klasser bättre än de flesta konkurrenters singelsläpp. Ta finstämda, ömtåliga kortfilmen ”Runaway” – ingen annan storbolagsrappare hade ens vågat tänka tanken att göra något liknande. Kanye West har släppt sargen och förlikat sig med sina demoner (”You know what, I figured out I’m not a nice guy / I shook hands, kissed babies, gave it a nice try” rappar han på en av gratislåtarna). Det gör honom mer intressant att lyssna på än någonsin.
Det lite präktiga, korrekta anslaget från karriärens början är helt borta nu. My Beautiful Dark Twisted Fantasy osar av paranoia, mörker, oförställd vrede och självömkan. Kanye smäller på allt vad han orkar. Med blödiga stråkar, trasiga flöjter, distad rap och marschtrummor så högt mixade att allt annat blir bakgrundsljud. Med oväntade samplingar och självlysande gästverser från Jay-Z, Nicki Minaj och Pusha T. Och en huvudperson som rappar bättre och kraftfullare än någonsin.
”Jag fortsätter att sträva framåt, för jag vet att jag har ett ännu bättre album än Graduation i mig. Jag kan ta allt det här till ännu en nivå, minst!”, sa Kanye till mig för tre och ett halvt år sedan – på den tiden när han fortfarande gjorde intervjuer. Man måste vara tokig om man inte tycker att han har lyckats. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är det mest helgjutna, nyskapande och gränsförskjutande hiphopalbumet sedan Outkasts Aquemini.
/// Calle Fleur
(Publicerad i Kingsize Magazine 2010)
