Betyg: 3/5
Han heter DJ Khaled. Han ropar ”We the best!” så ofta han kan. Han påminner oftare om ett sockerstinnt, tjockt barn som precis har vunnit en tv-spelstävling, än den rapmogul med platinakedjor och solbrillor som han faktiskt är. Han är en skrikande idiot, men i slutet av 2008 lyckades DJ Khaled ändå styra upp en av vinterns tyngsta amerikanska hiphopplattor.
Första halvan av ”We Global” är faktiskt helt otrolig. Gästrapparna är till exempel i högform: lyssna på tungvrickande inledningsversen av Ace Hood på ”Standing on the Mountain Top”, förra årets bästa T-Pain-refräng i ”Go Hard”, Rick Ross ångvältsramsor i ”Out here Grindin’”, Fabolous swagger på ”Go Ahead”, Nas SO-lektion i ”I’m On” och Ray-J:s slisksnusk i refrängen till titelspåret ”We Global”.
Rapparna uträttar stordåd, men det är ingenting jämfört med musiken. Musiken! Musiken låter som den är inspelad högst upp på en vindpinad, dramatisk bergstopp. Örnar flyger, snön faller, molnen tornar upp sig. Och högst upp står alltså Khaled och tycker att han är bäst.
Tyvärr dör ”We global” efter halva speltiden. Låtarna blir sämre, gästerna blir synnerligen tråkiga. Men hade de orkat hålla tempot uppe hade det här kunnat bli hur chockerande bra som helst.
/// Calle Fleur
