”I never sleep, cause sleep is the cousin of death / Beyond the walls of intelligence, life is defined / I think of crime, when I’m in a Sweden state of mind!”. Nasir Jones är i stan och Berns överdimensionerade kristallkronor svajar av bastrycket. Folk trycker på kravallstaketen, ljuset skiftar över en enorm backdrop, livvakten Fadde Darwich står som en stenstod och blickar ut över publikhavet. Ryktet går om den där vansinniga fotbollsmatchen men alla är lättade över att huvudpersonen själv faktiskt är på plats.
Nas är ökänd för att ställa in sina spelningar med kort varsel och tidigare på dagen hade turnébussen gått sönder någonstans i Tyskland, vilket gjort att Nas har ställt in presskonferensen för att istället sitta och sura på Hotel Anglais. Han kommer sent till Berns, glider direkt in bakom scen för att ta en dusch, men sen står han plötsligt där uppe på scen, ensam och med allt mindre kläder på sig, och snubblar över orden i ett en timme och en kvarts långt hitmedley. Han har ännu inte tagit av sig helt på överkroppen, men han är på god väg dit. Iklädd jeans, Air Jordans och det berömda handbollsstora Sfinxsmycket, med gamle kompanjonen L.E.S. som skränande DJ, fyrar kungen från Queensbridge av uppklippta versioner av de flesta låtar som gjort honom till vad han är.
”We’ve come a long way, y’all” skriker han och inleder med ”Money over Bullshit”, första spåret från ”Hip-Hop is Dead”. När ”Ether” sätts på blir det först alldeles tyst i publiken, men beatet stängs av innan första versen börjar. Utan att verka alltför konspiratorisk kan man anta att Nas känner en viss skadeglädje över att höra några i publiken skrika ”Fuck Jay-Z” för fulla halsar, men sen kör Nas sin vers i ”Black Republicans” och all gammal osämja är som bortblåst. Det är symbolik när den är som kraftfullast, förstås. Kort därefter följer en genomgång av ”Illmatic” som får varenda en av oss att tappa det. När Nas har hunnit komma till ”The World Is Yours” råder det upploppsstämning i hela lokalen.
Nas klarar sig okej på micken men borde ha med sig någon medhjälpare på scen: nu kommer han av sig irriterande ofta, men om det beror på glömska eller nonchalans låter vi vara osagt. Han pratar förvånansvärt lite mellan låtarna, kör istället på i ett rasande tempo, men vad ska man å andra sidan säga när musiken talar så mycket för sig själv?
Spelningens klimax kommer inte förrän mot slutet. Det byggs förstås redan upp under ”Hate Me Now”, när Esco står framför monitorerna med händer över hela byxbenen och storhetsvansinnet lysande från de trötta ögonen, men det exploderar under ”One Mic” när ljuset släcks ner, Nas går ner på knä och viskar och skriker fram texten med sin ”Guds son”-tatuering glänsande över hela magen. Någon har precis kastat upp ett plastglas på scenen och vakterna är på helspänn. Kökspersonalen står och kikar ut i dörröppningen. Sirenerna tjuter och basen rumlar, och det blir plötsligt uppenbart för alla att vi står framför en av hiphopens största frälsare, en sann levande legend.
”Here’s my last blessing” skriker Nas en stund senare och avslutar spelningen med ”Made You Look”, innan han försvinner lika snabbt som han kom.
/// Calle Fleur
(Publicerad i Kingsize Magazine 2007)
