Betyg: 4/5
Doggy Style / Geffen
Någon borde skriva en vetenskaplig avhandling om Calvin Broadus. Om hur han lyckas hålla sig kvar på toppen, och hur i hela friden han kan fortsätta skapa musik som kapar av fotknölarna på varenda annan lallare.
Det är alltså fjorton år sen Snoop Dogg slog igenom på ”Deep Cover”. Själv anser han sig ha blivit lite äldre och visare med åren. ”Tha Blue Carpet Treatment” visar upp mer av den eftertänksamma sida vi har skymtat hos rapparen innan. Redan på introt, medan George Clinton mumlar besvärjelser i bakgrunden, betonar Snoop också att TBCP betyder något alldeles särskilt för honom. Sen river han i snabb följd av åtta klockrena superhits i rad: ”Think about it” är lyricism på hög nivå, ”Vato” visar upp Pharrell i lekstugan. Rick Rock hypnotiserar och Timbalands ”Get a Light” (med Damian Marley) lämnar dig gapande.
Dr. Dre visar också på flera spår att talesättet ”a match made in heaven like Snoop and Dre” fortfarande står sig, trots att det var fem år sen de båda legenderna samarbetade sist.
När jag recenserade Snoops förra skiva kallade jag honom schizofren. Det har inte förändrats: inom loppet av en halvtimme hinner Snoop säga både ”I wouldn’t be the nigga that I am / If I didn’t pop niggas in their mouths, god damn!” och ”As long as I live / I’ma stay doing positive and helping the kids”. Det är förstås väldigt komiskt.
Mindre roligt är att den 21 låtar långa skivan innehåller en handfull sliskigt förutsägbara R&B-flörtar med anskrämliga titlar som ”I Wanna Fuck You”. Hade Snoop sållat lite mer i låtmaterialet hade TBCP varit hans stora mästerverk. Nu är det dessvärre bara en sjukt bra skiva.
/// Calle Fleur
(Publicerad i Kingsize Magazine 2006)
