Slug och Ant har skapat banbrytande hiphop i över ett decennium. Nu är Atmosphere tillbaka, större än någonsin. Kingsize tillbringade en helkväll med hiphopens Morrissey och producenten som äntligen vågat ta steget ut från skuggorna.
- Wow! Vad fan är det där för något?
Ant är förbryllad. Vi sitter på en vietnamesisk restaurang vid Medborgarplatsen i Stockholm. Klockan är fem över tio på kvällen och servitrisen har precis kommit med en pressbryggare med kaffet som Ant beställt. För Ant är den sortens kille som dricker kaffe till maten. Och avbryter ätandet flera gånger för att gå ut och röka. Nu ser han ut som att han aldrig sett något liknande tidigare. Servitrisen ser mindre road ut. Skivbolagstjejen Elin har lyckats övertala köket att jobba över en kvart, men om det beror på god servicekänsla eller faktumet att Slug och Ant i Atmosphere ser ut som två torpeder i ryska maffian, är oklart. Efter en lång dag på jobbet är det inte bara långt mörkt hår, hästsvansar, mustascher och läderjackor som bidrar till mafiosokänslan, utan även mörka ögon och gnällig sinnesstämning. Lyssnar man närmare hör man dock allt annat än gangstertugg. Slug har tappat en av sina pins han hade på jackan. Det känns jobbigt. Han bråkar med J-Bird, spindeln i nätet på skivbolaget Rhymesayers, om en nytillkommen spelning i Philadelphia som han själv vill ställa in eftersom ”det var det enda stoppet på förra turnén som inte var utsålt”. David Letterman dröjer med att bekräfta ett uppträdande på ”The Late Show”. Och så är det ju det där med kaffet. Slug påpekar att han faktiskt gav lyxkaffe som skulle pressas till Ant i julklapp för några år sedan, men det verkar inte Ant komma ihåg. Slug ser ledsen ut och tittar ner i tallriken. Men Ant fortsätter att vara förbryllad.
- Mmm! Vad fan är det här för skit då, det här röda?
- Öh, det är paprika, säger jag.
- Vadå? Paprika?
”When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold” är Atmospheres sjätte officiella studioalbum sedan debuten med “Overcast!” 1997. Nya plattan är till bredden fylld av liveinstrument, syntar, rapsång och knivskarpa texter om livets otillräcklighet. Soundet har förändrats, men att börja räkna upp alla tolvor, brusiga kassettband och ep:s som underjordens mesta bästsäljare har släppt är en omöjlig uppgift. Och att berätta historien om Atmosphere från början har redan gjorts: leta fram nummer sex av Kingsize 2005 om du behöver en grundkurs.
Så här mycket kan vi däremot säga: 35-årige Sean ”Slug” Daley och 37-årige Anthony ”Ant” Davis har sakta men säkert byggt upp ett eget universum omkring sig, långt från storbolagens ängsliga marknadsföringsstrategier. Slugs märkliga blandning av neurotisk uppriktighet och svårtillgänglighet har gjort honom till en mytisk ikon, inte bara för hiphopfans i amerikanska mellanvästern utan för ungdomar över hela världen. Anledningen är enkel: vi har alla, oavsett kön, en liten Slug i oss. Vi känner oss alla både osäkra och oövervinnliga. De som inte håller med har nog inte känt efter tillräckligt.
De flesta av oss har däremot inte en Ant omkring oss, någon som kan tonsätta skiten vi genomlever varje dag. Och framförallt har ingen av oss sett hur de två beter sig tillsammans. Medan Slug har rest runt i världen och flashat sitt ”broken heart membership card” har Ant hållit sig i bakgrunden, helt ointresserad av kändisskap och groupies. Vid sidan av att producera hiphopklassiker åt Atmosphere och Brother Ali, har han jobbat heltid som vaktmästare i Minneapolis och upprätthållit den livsinställning som jag hör honom säga säkert tio gånger under vår kväll tillsammans: ”I don’t give a shit about none of this shit”. Men nu har han sagt upp sig från vaktmästeriet för gott och börjat bry sig – lite i alla fall – om världen omkring honom.
- Det här är väldigt läskigt för mig, förklarar Ant tidigare på eftermiddagen, när vi precis träffats och sitter på en bar på Åsögatan och snackar. Det som är bra är att jag får vara med honom (pekar på Slug), så jag behöver inte göra så mycket. Jag behöver inte vara Mr. Personlighet, jag kan vara mig själv. Och jag är oftast tyst. Så jag har någon som håller min hand genom hela grejen. Samtidigt ville jag se hur det är där ute. Jag menar, Slug har erbjudit mig jobbet som hans DJ varenda dag sen 1995.
Varför har du valt att börja synas först nu? Du har ju hållt en så låg profil att folk har trott att du inte existerar, att du är påhittad.
Ant: Ja, men det var inte meningen. Jag tror dels det beror på att jag inte är bekväm bland andra människor, dels på min inställning till hiphopen. En producent ska inte snacka! Jag fattade aldrig varför jag skulle bry mig om allt som Slug håller på med. Du vet, min skola var hiphopen på 80-talet. Då visste du aldrig hur din favoritproducent såg ut. Förutom Dr. Dre och Marley Marl, men de var speciella. Alla borde ju lyssna på Dre och lära sig nåt från honom, men det finns fan ingen som kan lära sig nåt av mig. Jag vill ju bara att folk ska gilla rapmusik. Jag är en ”rap motherfucker”. Helt och hållet! Det är allt jag är. Jag tänker säga det där om och om igen, det ska bli mitt nya motto. Jag är en hiphop-producent, jag skiter i all annan skit. Men allt det här omkring… Jag gillar att festa. Jag gillar att dricka. Jag känner mig som en tonåring igen. Du måste förstå en sak: när jag var 20 år gammal levde jag inte det här livet. Jag var gift. Jag höll inte på att dricka. Jag drack inte en droppe på tio år.
Slug: Du blommade ut sent, helt enkelt.
A: Ja. Men det är okej. Det Slug gick igenom för fem år sen, går jag igenom nu. Och jag är glad att det tog så lång tid. Skulle jag ha varit 20 när jag började med det här? Nej, jag skulle inte klarat av det. Jag skulle varit död vid det här laget. Jag har inte… jag skulle inte haft självkontrollen som krävs för det här livet. Nu är jag extremt nervös, men jag har kul. Alltså, jag gillar det jag gör, men jag är inte 100 procent säker på varför jag gillar det. Jag antar att det är som att knulla en tjock tjej, ungefär…
S: Hahaha.
A: Oops.
Hur fungerar samarbetet mellan er båda? Är ni överens om allting – turnéer, videos, merchandise – eller är mycket av det ni gör Slugs vision?
A: Nej, han fixar det mesta.
Och det är okej med dig?
A: Ja, jag bryr mig inte ett skit om t-shirts! Jag bryr mig inte om bilder, omslag, låtlistor. Jag bryr mig inte någonting om… många saker. Och jag har börjat bli lugn med det där. Förut kunde jag undra vad det är för fel på mig, varför skiter jag i allt som får mitt liv att fungera? Sen insåg jag att det är precis det som gör att mitt liv funkar: att jag inte bryr mig om det. Jag säger inte att det är bra, jag säger bara att det är så jag fungerar. Men visst, vi har börjat intressera oss mer för vad den andra gör.
Hur då?
A: Han kan be mig byta ut virveltrummor eller basslingor. Jag kan säga till honom att jag inte förstår vad det där storslagna ordet betyder, så byt ut det jävla ordet! Jag är helt klart mer en popkille än vad Slug är, så förut brydde jag mig bara om refrängen. Jag kunde höra hela verser och inte förstå någonting, men nu försöker jag förstå varenda ord. Egentligen är grejen med mig att jag är killen i hans bakhuvud som påminner honom om att han är en ”rap dude”. Fan, Slug skulle kunna göra vad som helst: sjunga, skriva en bok, vara med i filmer. Jag säger åt honom att rappa. Det är så jag ser på vårt förhållande.
Håller ni koll på varandra så ni inte gör några dumheter?
S: Vi är vuxna, så vi behöver inte någon som håller koll på oss.
A: Kanske om någon av oss skulle tappa kontrollen helt…
S: Vi hamnar inte i slagsmål. Vi är ansvarsfulla vuxna individer, så… Det var helt annorlunda för tio år sedan. När jag var yngre och turnerade… Du vet, det hände en massa galen skit, som Ant lyckligtvis inte behövde ta del av. Jag skäms för en massa saker jag gjorde då. Men jag är glad att jag gjorde det, så jag fick ut det ur mitt system.
Hur nära är ni två egentligen som människor?
S: Han är en av mina bästa vänner…
Men umgås ni som vänner på fritiden?
S: Vi hänger inte, men vi undviker inte varandra heller. Jag umgås inte med någon, egentligen.
A: Inte jag heller.
S: När jag inte är ute på turné stannar jag hemma i mitt hus. Då hänger jag bara med mina katter och min son.
När vi träffas är Atmosphere förstås på turné, men en turné av det annorlunda slaget. För att undvika att nya plattan ska läcka åker Slug, Ant och trogne vapendragaren J-Bird själva runt i USA och Europa och spelar upp ”When Life Gives You Lemons, You Paint That Shit Gold” för intresserade journalister. Medan Slug och Ant intervjuas av tidningar och teve sitter J-Bird vid cd-spelaren och håller koll på att ingen kommer i närheten: man vill till varje pris undvika det som hände med Brother Alis platta ”The Undisputed Truth”, som läckte tre månader innan den skulle släppas. J-Bird ser hålögd ut. Det är eftermiddag, affärskontakterna på andra sidan Atlanten har börjat vakna och J-Birds andra heltidssysselsättning på Rhymesayers, vilken han måste sköta som vanligt trots att han är ute och reser, kommer hålla honom sysselsatt långt inpå natten. Mobiltelefonen tutar flera gånger i minuten, medan J-Bird avslöjar svårigheterna med att resa med två personer som kräver att få röka på hotellrummen. Nu är det förstås 2008 och hotellrum där rökning är tillåtet är inte det lättaste att hitta. Men det hindrar inte Ant, som ju uppenbarligen skiter i all den där skiten. Han har rökt nätterna igenom ändå, vilket gjort att J-Bird redan tvingats betala böter på runt 2000 kronor vid tre olika tillfällen. Fast nu har ju Atmosphere aldrig varit kända för att bry sig om vad någon tycker. De har inmutat en alldeles egen plats i hiphopen och fått en trogen skara fans som följer bandets minsta rörelse. Det senare har Slug funderat mycket över, särskilt eftersom han märker hur publiken bara blir yngre och yngre medan han själv åldras snabbt.
- Jag kan fortfarande relatera till fansen, förklarar han. För jag har ju varit där de är. Men jag förstår verkligen inte hur de kan relatera till mig, för de har aldrig varit där jag är nu. Där har jag ju inte ens själv varit innan. Så det är ett mysterium, men jag kör på. Vill de att jag ska rappa tänker jag fortsätta rappa.
Jag har fått intrycket att du bryr dig allt mindre om att framstå som någon slags ikon?
S: Ja… Du vet, jag gick igenom en fas där jag ville vara en ikon för jag ville… Eh, ha sex med så många kvinnor som jag någonsin kunde. Jag ville festa med folk, jag ville vara full, jag ville exploatera mig själv och vad jag gjorde så mycket som möjligt. Nu nöjer jag mig med lite mat och ett bekvämt ställe att skita på. Jag har fortfarande saker att bevisa, men jag drivs inte av min osäkerhet på samma sätt längre.
Dina texter har alltid handlat om att bli fri på olika sätt. I dig själv, i förhållanden, i livet. Skulle 20-årige Slug, om han fick träffa 35-årige Slug idag, vara nöjd med det han ser?
S: Jag tror att jag skulle snacka med den där 20-åringen och förklara för honom att det viktiga inte är att bli fri, utan att veta hur du ska hantera friheten när du väl får den. Känner du till programmet Pro Tools, som du kan spela in musik med? Med Pro Tools har du frihet! Du kan göra vad fan du vill. Men med friheten kommer förvirring, för vad ska du göra när du har all den här friheten men inte vet hur du ska hantera den? Du skulle kunna skapa en jävla röra, men hur bra skulle det låta? Jag har spenderat en massa tid på att testa mina gränser, men jag har aldrig brytt mig om det jag lärt mig av det. När du frågade om min ”vision” för en stund sen, gav du mig alldeles för mycket props. För jag har aldrig haft en aning om vad fan jag håller på med. Däremot har jag insett att jag länge var instängd i den här jakten efter frihet, istället för att se mig omkring och bara leva. Frihet… Det är lätt att förvandla frihet till ett fängelse.
När började du inse det här?
S: För tre år sedan, kanske. I samband med ”Seven’s Travels” hände det flera grejer som tog många av mina drömmar och krossade dem totalt. Och jag lyckades samla ihop bitarna, jag överlevde, men med mycket mer respekt och ödmjukhet för vad jag sysslar med. Det var inte bara en fest längre. En ung tjej blev våldtagen och mördad på en av våra spelningar. Min pappa gick bort. Jag började försöka förändra mig själv i grunden, bli mer produktiv och utvecklas, istället för att bara äta massa värktabletter, hälla i mig whisky och försöka begrava ansiktet i rumpan på en strippa.
Vi är tillbaka på restaurangen. J-Birds telefon tutar fortfarande hela tiden. Ant diskuterar ålderskriser och berättar om sin pappa, som bara blir piggare med åldern och dessutom är en cool kille, eftersom ”han har skjutit personer”. Sen beställer han in gafflar till sig och sina kompisar, eftersom de är amerikaner och därför ”omöjligen kan veta” hur man äter med pinnar. Slug bläddrar ointresserat i skivhögen han samlat på sig under dagen, och jag tänker på hans utläggning tidigare på eftermiddagen.
- Jag har ingen jävla aning vad som händer på undergroundscenen, förklarade han då. Jag slutade bry mig för flera år sen. Jag kom ihåg hur mycket jag älskade Nas och Outkast och började lyssna på bra musik igen. Jag känner såhär: om folk är underground och är så stolta över det, varför har jag plötsligt hundra skivor i handen varje gång jag vänder mig om?
A: Det är sant. De vill ju ha lika mycket uppmärksamhet som artister på storbolagen.
S: Precis. Men kom igen, musik är musik. Var inte så ängsliga! Använd inte undergroundscenen för att skaffa dig en identitet. Jag träffar massa snubbar som kallar sig undergroundrappare. Men vad betyder det? Det är illa nog att journalister försöker placera dig i ett fack. Det är illa nog att fansen placerar dig i ett fack. Sätt inte dig själv i ett fack! Förstår du? Gör din grej! Jag gick igenom en egen identitetskris, när jag och mina vänner älskade hiphopen över allt annat. Men sen kom livet emellan: folk skaffade jobb, familj, problem. Nu bryr jag mig bara om att Ant och min unge gillar min rap. Du kan kalla mig emo eller underground, jag bryr mig inte det minsta. Vissa kallar mig sell-out och skriker att jag låtsas vara The Roots för att jag spelar med ett liveband. Men så länge min mamma inte tycker jag är en skitstövel, får du kalla mig vad fan du vill.
A: Bra sagt! Jag gillade det där.
S: Du vet, jag blir alltid skeptisk när folk försöker analysera hiphop. Hiphopen mår utmärkt! Även när jag trodde att den inte gjorde det, när jag trodde att Mos Def eller Talib Kweli skulle ”rädda” hiphopen, hade jag fel. Ingen kommer rädda hiphopen. Den behöver inte räddas! Hiphop är inte en ömtålig sak som kan gå sönder eller dö, hiphopen är vad den är. Hiphopen uppfostrade mig, ingen kan ta den ifrån mig. Och alla som tar del av kulturen är med och formar den. Hur fan ska en enda rappare, eller 100 rappare för den delen, kunna förändra den? Så jag bryr mig inte längre. Jag menar, ska jag vara arg på dig för att du säljer två miljoner skivor? När jag var tonåring var jag förbannad på LL Cool J för att han gjorde kärlekslåtar. Här är jag, tjugo år senare, med en hel jävla karriär byggd på låtar om förhållanden. Hur ironiskt är inte det? Jag ser det som ett skämt nu. Jag var en del av skämtet. Fan, hela jag är ett skämt.
Gör ni bättre musik än någonsin på grund av att ni insett det här?
S: Vi blir bättre och bättre. Men jag tror att artister befinner sig för nära sin egen konst för att kunna ge intelligenta svar. Vi ser bara små detaljer och det sabbar våra hjärnor. Men många av våra låtar… De får inte folk att glömma sina problem, vilket jag tycker är poängen med hiphop. Hiphopen ska få dig att komma bort från vardagsstressen. Atmosphere har en lång historia av att påminna dig om dina problem. Så jag vet att jag gör allting helt fel och att Black Eyed Peas gör det helt jävla rätt. Eller? Låter det konstigt?
/// Calle Fleur
