Foto: Erik by Erik.
Översteprästinna, gudinna, drottning – Erykah Badu har kallats många saker. Men själv knäfaller hon bara åt två saker: ”the kick and the snare”. Kingsize fick enda intervjun under soulmiraklets Sverigebesök.
Som ett krokigt träd med långa, djupa rötter. Typ. Så låter hon. Som en organisk kraft, något växande, oförutsägbart. Erica Abi Wright, MC Apples, Erykah Badu; hon är fortfarande alla tre, men hon har lämnat rappandet, skrivkrampen, flackandet bakom sig. Blivit sångerska för gott. Nästan medelålders. Mamma. Explosiv scenpersonlighet. Oändligt själfull.
Du är ju värsta naturkraften!
- Haha. Tack!
Hur lyckas du utstråla sån energi på scen?
- Uhm, jag sover. Jepp, jag tar en väldigt lång tupplur. Sparar energin, samlar ihop den. Sen vaknar jag, fixar makeupen, klär på mig. Efter det är det bara att gå ut på scenen.
Erykah Badu sitter mitt emot mig i hennes loge, i en undanskymd hörna bakom Berns Salonger. Klockan är halv två på natten. Rummet är endast belyst av svagt ljus bakom fejkade kyrkfönster, och den bländande starka lampan på en filmkamera som följer varenda steg soulstjärnan tar. Spelningen är över. Sjumannabandet röker och dricker öl utanför. Erykah Badu själv äter sushi och har just avslutat en spontan ”meet and greet” med några särskilt ihärdiga fans. Flera av dem ser ut som att de ska svimma när de går ut från den lilla logen. Erykah Badu har fått svara på frågor, bland annat vad hon gör för att muntra upp sig när hon känner sig nere. ”Jag dricker vatten”, svarar hon. En skivbolagsrepresentant himlar med ögonen. Sen stängs dörrarna bakom oss.
Du verkar vara en väldigt organisk person. Men du är också ett lönsamt varumärke och en del av den smutsiga musikbranschen. Hur lyckas du balansera de två rollerna?
- Jag försöker bara vara mig själv. Jag vill inte fastna i folks förväntningar, jag vill inte ens fastna i mina egna förväntningar. Du vet, vi lever i en kultur där vissa individer dyrkas som gudar. På grund av det måste artister som jag lyckas vara ödmjuka, goda människor.
Men känner du att du kan avslöja allt i din musik?
- Knappast. Jag skulle aldrig klara av att göra det. Vi är så många saker, vi människor. Det skulle vara helt omöjligt. Men visst, olika delar av mig kommer ju ut i musiken.
Du kallar hiphopen din religion. Har det alltid varit så?
- Det är någonting som jag har börjat förstå ju fler människor jag har mött som känner samma sak som jag. Det verkar som att vi är en stam av människor… Vi pratar inte samma språk, vi dyrkar inte samma gud, men vi böjer alla våra huvuden åt ”the kick and the snare”. Vi känner alla samma sak inför det: glädjen, kärleken och lyckan i ett rum när musiken spelas, energin som uppstår då. Det låter som en religion för mig.
Så när i karriären började du känna att det inte fanns någon återvändo?
- När jag gjorde ”Mama’s Gun”. När jag släppte ”Baduizm” hade jag precis insett att jag hade en egen stil, för folk skrev att jag hade ett speciellt uttryckssätt och jag tänkte: ”wow, verkligen?”. Haha! När jag gjorde andra plattan insåg jag att det är det här jag måste göra. Och det var stort, för jag har aldrig någonsin varit särskilt konsekvent. Att sjunga är det jag har klarat av att göra längst i mitt liv. Däremot har jag alltid känt att jag har något särskilt inom mig, något som människor känner att de kan relatera till. Jag har aldrig underskattat publikens förmåga att förstå mig.
Erykah Badu har gjort sig känd för att göra storartade intryck. I en intervju i New York Times säger Ahmir ”?uestlove” Thompson i The Roots att det är omöjligt att spendera mer än fem minuter i hennes sällskap utan att bli handlöst förälskad. Och en programchef på tevekanalen BET säger att det är omöjligt att titta Erykah Badu direkt i ögonen, eftersom de lyckas suga in allt omkring henne i något slags kraftfält. Det ligger något i det.
Erica Abi Wright föddes på skottdagen 1971. Hon växte upp i Dallas, mitt i brytpunkten mellan soulens och hiphopens herravälde. Och hon döpte om sig till Erykah tidigt, enligt egen uppgift för att göra sig kvitt sitt ”slavnamn”. Hon började dessutom rappa som MC Apples, men fick sitt genombrott som sångerska. D’Angelos manager hörde Erykah Badu 1994 och imponerades så till den milda grad att han lät Erykah spela in en duett tillsammans med neosoulens frälsare: en cover på Marvin Gaye och Tammi Terrells ”Precious Love”. ”Baduizm” släpptes 1997 och resten är historia. Erykah blev stjärna över en natt.
Det måste ha varit ödet. Med tanke på hennes utstrålning. Och hennes röst. Unik, betagande, oefterliknelig. Vibe-skribenten Greg Tates (dessvärre oöversättliga) beskrivning från nittiotalets mitt, när Erykah Badu tog sina första skälvande steg ut i musikvärlden, säger egentligen allt: “Just when we thought couldn’t nobody be a black woman in pop music without being a breast-baring pop tart, a put-it-on-the-glass video ho, or a gold-digging hoochie mama, here comes Badu (…) Celebrating serial motherhood, Mississippi mud baths, ‘The Color Purple’, shotgun shacks, and sky-high African-village-woman geles, this earth goddess goes on and on in a voice part Ella, part sassy Sarah, part Billie, part Nina, and yet all Badu.” Badu kom med något nytt. Badu var inte som någon annan. Badu var Badu.
Och Badu tillhör hiphopen. Hon rappade alltså långt innan hon började sjunga. The Roots kompade redan på hennes första platta. På ”Mama’s Gun” hade hon fått sällskap av Jay Dee och på senaste plattan – ”New Amerykah Part One: 4th World War” – produceras hon bland annat av Madlib och Sa-Ra Creative Partners. Men för hiphopskallar världen över har Erykah Badu också orsakat irritation på grund av männen i hennes liv, och vad hon anses ha gjort dem till: flummiga lallare, fjärran från sina forna jag. Erykah Badu har elvaåriga sonen Seven Sirius Benjamin med André 3000 i Outkast. Hon dejtade Common i flera år. Hon har även fyraåriga dottern Puma med västkustrapparen The D.O.C., bland annat känd från N.W.A. och för fina gästinhopp på Dr Dre:s ”The Chronic”. Nu smusslas det om att hon är gravid med sitt tredje barn. Pappan? Stjärnskottet Jay Electronica.
Det har ju varit ganska mycket diskussioner om männen i ditt liv. Särskilt männen i musikbranschen…
- Ja?
Alltså, om vad du har gjort med deras karriärer, och så vidare. När Common släppte ”Electric Circus” och den floppade, tyckte många att du hade förstört Commons karriär.
- Hahaha! Gillar ingen ”Electric Circus”?
Jo, NU gör alla det, men inte när den kom.
- Är det så? Visst, jag känner igen det där snacket. Men du vet, när jag träffade André var han exakt som han är nu. Faktiskt… Första gången vi någonsin träffades hade vi turbaner på våra huvuden, båda två!
Känns den här kritiken orättvis?
- Jag vet inte. Rättvisa?! Du vet, det är medierna. Allting är rättvist i musikbranschen! Men visst, min personlighet är kanske större än deras, så det verkar som… att om en man är kär i mig måste det bero på lurendrejeri, eller voodoo, eller att de är ”pussy-whipped”. Men det är ju bara för att samhället styrs av män. Och av någon anledning gillar inte män tanken att andra män kan vara förälskade. Kvinnor har aldrig den sortens problem. Vi håller aldrig på att larva oss sådär, eller reta varandra på det viset.
- Ändå: Common är ett geni! Han är en fantastisk artist, och han är en ännu mer fantastisk person. Han är inte bara snäll mot mig, han är vänlig mot alla! Och André… André är givetvis så långt före sin tid att han kallar sig själv 3000. Yeah! Och vi har en son ihop. Som är exakt likadan själv. ”So I know that for a fact!” Att han inte gör sig till, att det är så han är. Och jag har givetvis lärt mig lika mycket av dem som de har lärt sig av mig.
Det är ju ingen som pratar om vad de har gjort för din karriär…
- Nej. Men du vet, jag var en emcee före jag började sjunga. När jag var 12-13 år gammal var hiphop mainstream på radion. Jag växte upp med kunskap om Afrika Bambaataa, om Jungle Brothers, om Apache, om Grandmaster Flash och alla de där. Det skapade en förståelse för rim och beats, och det har gjort att jag alltid har varit extremt attraherad av andra människor som förstår samma sak.
Du kommer ju från Dallas. Vilken artist från södern lyssnar du mest på?
- Lil’ Wayne! Yeah! ”Lil’ Wayne is killing the game right now!”. Han dödar varenda rappare där ute. Han är så fri! Hans flow är oerhört vackert. Jag menar, hans singel ”A Milli” är en freestyle! Ingen refräng, ”just freedom over a track”. Och hans röst är helt fenomenal. Jag har alltid tyckt att han är unik, men jag trodde aldrig han skull kunna bli så stor som han är nu. Han är en jävligt grym unge.
- Och det finns en annan rappare från New Orleans, Jay Electronica. Shit, när hans platta kommer… Kronan tillhör definitivt New Orleans just nu!
Hur skulle du vilja beskriva din relation till Madlib?
- Madlib! Haha. Han är den mest reserverade, distanserade person jag har träffat i mitt liv. Han pratar inte så mycket. Han och Dilla har faktiskt väldigt lika personligheter. De pratar inte mycket, och båda är/var matematiska genier. Dilla var någon slags ingenjör, och jag tror att Madlib pluggade kvantfysik på college. Båda är sjukt strategiska med hur de placerar saker, inte bara i musiken. Du vet, i Madlibs kylskåp är etiketterna på alla Colaburkar vända i exakt samma vinkel. Det är någon slags fritt flödande genialitet som jag inte riktigt kan förstå. Så Madlib och jag pratar inte mycket. Men han överträffar verkligen sig själv med musiken. Jag menar, han kan göra tjugo beats om dagen och radera allihop. Såna grejer. Han har så mycket talang att det har gjort honom galen.
När Erykah Badu presenterade sitt nya skivprojekt var det nog många som trodde att hon också hade tappat förståndet. Här skulle en artist som bara släppt tre studioalbum under hela sin karriär, livealbumet ”Live” undantaget, släppa tre skivor på ett och samma år. Uppföljaren till ”New Amerykah Part One” skulle ges ut i juli men har flyttats fram till september på grund av ”The Vortex Tour”, som hon kallar sin pågående turné. Och senare i höst har det talats om ytterligare en platta, ”Lowdown Loretta Brown”.
Tiderna är svåra för musikbranschen, men då lyckas du övertala ditt skivbolag att släppa tre skivor på ett år. Hur lyckades du med det?
- Jag trodde helt enkelt på det. Och de tror på det eftersom jag tror på det. Men det var en del diskussioner.
Du släpper alltså lika många plattor på ett år som du har gjort under hela din karriär.
- Ja, man måste ju ta sig i kragen ibland. Jag hade så mycket musik inom mig, jag ville bara få ut allting så att mer skulle kunna komma in.
Kreativiteten verkar flöda. Men för bara några år sedan led Erykah Badu av svår skrivkramp. Efter framgångarna med ”Mama’s Gun” år 2000 tog det stopp, och Erykah Badu åkte ut på turné i flera år för att finna ny inspiration. Hon kallade sin resa ”The Frustrated Artist Tour”. Räddningen blev datorn som ”?uestlove” gav henne i present 2004. Hon hade aldrig tidigare ägt en sådan, och nu började mängder av producenter skicka beats och tjata på henne. Helt plötsligt lossnade allt.
Jag läste att din son lärde dig musikproduktionsprogrammet Garage Band?
- Ja! Den nya teknologin frigör dig verkligen. Det ger dig mer tid och rum. Det är gränslöst. Och det tar bort allt trubbel med att hitta en tekniker eller att gå in i mickbåset. Allt jag behöver göra nu är att sitta på min säng och sjunga in i datorn. Jag skriver ju inte ens, jag freestylar fram mina texter som en emcee. Du vet, det som kommer ut får vara med på de här plattorna. Och det kom ut saker 72 gånger i rad.
72 gånger?
- Jepp! Helt plötsligt hade jag alla de där sångerna och de var så relevanta. Det kändes verkligen rimligt att släppa alla det här året.
Du kallar det här projektet ”New Amerykah”. Hur långt från ditt idealsamhälle är Amerika idag?
- Jag har inte någon sådan vision. Jag har faktiskt ingen aning… Mitt idealsamhälle är så långt från verkligheten att det inte finns någon anledning att ens fundera över det.
Erykah Badu låter uppgiven. ”New Amerykah Part One” är dock sprängfylld av ärliga, arga, hoppfulla, bedjande texter om sakernas tillstånd. Hon vill så mycket. Hon tror så mycket. Kanske är hon bara trött, den här svenska sommarnatten.
- Du borde fråga mig vad jag gör efter att jag har stått på scen, säger hon när fotograferingen är avklarad och hon är på väg tillbaka till sitt hotellrum.
Vad gör du då?
- Jag sover. Det är allt jag gör. Spelar och sover, spelar och sover. Jag har inget liv.
Erykah Badu ler snett, böjer ner huvudet och går ut genom en angränsande dörr, följd av tio-femton personer i hennes stora följe. Stjärnan har lämnat byggnaden.
/// Calle Fleur
