De säger att Ken Ring är tillbaka, som om han någonsin lämnade oss. Kingsize spenderar en eftermiddag med Sveriges enda rockstjärna, som i största intervjun efter skivsläppet talar ut om livet, barnen, svenska hiphopscenen och varför ”Äntligen hemma” kan vara hans allra sista album.
Ken Ring kör bil som värsta taxichauffören. Hösten har kommit och asfalten känns gråare än vanligt, när Ken hämtar upp mig i sin svarta Volkswagen Golf utanför Globen. Sonen Kelian sitter i framsätet. Sövande afrikansk musik strömmar ut från högtalarna. Ken har nyss kommit hem från en veckas musikvideofilmande i Tunisien och precis hämtat Kelian från skolan. Medan Ken korsar filer lämnar vi innerstadsstressen bakom oss och kör ut mot regntyngda förortshus. Målet är Kelians kompis Philip, som Kelian ska få leka med medan de vuxna snackar. Ken tittar granskande på mig i backspegeln.
- Har du varit mycket härute, i Rågsved?
”Äntligen hemma” är – lite beroende på hur man räknar – Kens tredje, nionde eller tjugotredje skiva. Massmedial bojkott och lättja har fått vissa tidningar att presentera ”Äntligen hemma” som en musikalisk comeback, för en uträknad artist som förutom skandaler och svarta rubriker inte lyckats lämna från sig annat än rättegångsprotokoll under de senaste sju åren. Kingsizes läsare vet förstås bättre. Förutom skivbolagsprojekten har Ken spelat in och på egen hand – genom en sms-tjänst på sin hemsida och med viss hjälp av Jourlivs i Hässelby – sålt en stor mängd egenbrända album, mixtapes och ep:s. Han har knutit allt starkare band med amerikanska marknaden, producerat Redman, Smif N Wessun och Boot Camp Clik. Han driver en stor studio. Han har dessutom fått fler barn (ett fjärde är på väg), flyttat till ett hus tio minuter utanför stan och lagt av med de tunga drogerna. Men han är fortfarande Ken jävla Ring, ända in i märgen.
Med ”Äntligen hemma” är Ken tillbaka på ett skivbolag. När Kingsize pratade med honom förra gången, våren 2006, satt han i fängelse. Han var hungrig, självsäker och fullt beredd på att hans stora mästerverk skulle ges ut under sommaren. Så blev det inte. De där sista viktiga låtarna lät sig inte göras, det perfekta skivbolaget dök aldrig upp. Ken trodde han var redo, säger han, men Ken var inte riktigt redo. Efter två års inspelningar satt han till slut med 85 inspelade låtar, en otålig fanskara och en hype enbart värdig hiphopkungar. Det var mer eller mindre öppet mål, och det blev JuJu-killarnas sidoprojekt P.O.P.E. som tog hem striden om namnunderskriften.
- Jag kunde i princip gå till vilket bolag jag ville, förklarar Ken med ett flin på läpparna. Men när jag kom ut från kåken ringde jag två samtal. Det ena samtalet var till Petter och det andra var till Timbuktu. För jag ville inte gå till nåt jävla möte med folk jag aldrig träffat, folk som redan har förutfattade meningar om vem jag är och vad jag gjort. Eftersom Petter också släpper nytt nu passade det bättre in i tiden att prata med Timbuk. Först var det tänkt att jag skulle släppa på JuJu, men jag ville liksom inte vill hamna under Timbuk, som Timbuks lilla… Lilla lillebror. Så då blev det P.O.P.E., och jag är fett nöjd. De är sjukt bra människor! Och jag känner att jag gjort en klassiker, rakt av. Det är inte en klassiker för alla, men för mig och mina vänner är den det. Förståruvajamenar?
Ken Ring släppte sin platta samma dag som Petter. Med Kanye Wests och 50 Cents ”krig” i åtanke luktar det förstås marknadsföringstrick lång väg, men Ken tycker jämförelsen är överdriven.
- Vi gjorde det absolut inte till en medial grej. För både mig och Petter handlar det mer om att hjälpa mig. När du går in i en skivbutik och ser hans platta så ska du se min i stället bredvid. Tanken är att du ska komma ut med två skivor i handen istället för en. Jag menar, Petter har alltid sålt 20-30 gånger fler album än mig. Alla räknar ju med att han säljer tio gånger mer, men om jag kan minska avståndet mellan oss vet jag att jag gjort något rätt i alla fall. Det finns kanske två procents chans att jag säljer mer, men tänk om… Jag menar, du sätter en kille som sålt hundratusentals plattor mot en snubbe som kommit från ingenting, som fått jiddra hela livet. Om jag säljer mer än Petter blir det svensk hiphophistoria.
Men hur viktig är skivförsäljning nu för tiden?
- Alltså, för mig är det jävligt stort att sälja skivor. För mina fans köper inte skivor, hehe. De snor skivor, de laddar ned skivor, de baxar skivor, de sitter och meckar braj på skivomslagen. De bryr sig inte om själva albumet i fysisk form. Men däremot dör de för min musik, de spelar den hela tiden. Här ute, i Rågsved, såna ställen, där är det min musik som gäller. Det finns fan ingen som sitter och diggar Petter här ute. Men samtidigt har Petter köpare som tänker ”ojoj, Petter har släppt en platta”. Så går de in i butiken och betalar 200 spänn på VISA-kortet. Du vet, mina fans har inte VISA-kort. De har baxade VISA-kort utan text på, helt kritvita som de köpt från nån jävla neger i London. Hehehe.
När du satt inne sade du att din kommande platta skulle ”mörda” Petters platta. Känner du fortfarande så?
- Om jag skulle utgå från mig själv, hur jag är som människa och vad jag gillar, så visst. Men om jag var Kalle Jönsson från Örkelljunga, skulle jag kanske gilla Petters platta mer. Jag hoppas bara att musiken får tala för sig själv. Folk kan hata mig, men vid slutet av dagen börjar de kanske tänka: ”Okej, den här snubben har hållit på med knark och suttit inne, men han fortsätter släppa jävligt fet musik. Han måste vara driftig. Han driver en studio, han spelar in med den och den. Han kan inte vara en kokainmissbrukare som bara sitter och pundar, det går inte”. Det är ren fakta. Och ingenting av det jag har släppt de senaste åren har varit så genomarbetat som detta. Det har inte varit rimstrukturer, det har inte varit något skivbolag bakom, det har inte varit nån snurra på det. Jag hoppas folk fattar skillnaden nu.
”Markooooooolio!”. Kelian ropar rakt ut när hans pappa avslöjar en minst sagt oväntad gäst på en av de fyra ”Ta det lugnt”-remixerna. Sexårige Kelian, som har en hel låt tillägnad sig på ”Äntligen hemma”, är noga med att påpeka att Ken kommer ”sist” på listan över hans favoritrappare (Snook, Mange Schmidt och Petter är de odiskutabla favoriterna). Vi har hämtat upp Philips pappa och styrt Golfen mot Farsta, där barnen tillbringar de närmaste timmarna med att spela tv-spel och äta godis, även om Ken inte är helt nöjd över att Kelian äter sånt mitt i veckan. Telefonen ringer hela tiden. Alla verkar vilja få en bit av Ken: journalister, fotografer, bokare, kompisar. En norsk journalist från Verdens Gang ringer och frågar om nya plattan är ett ”sista desperat rop på hjälp”. Ken skriker i luren en stund tills han inser att det är norska rapparna Madcon som busringer till honom från sin radioshow. Snart sitter vi på en tom parkering belägen i en skog av grågula betonghus och pratar i lugn och ro, men innan dess vill Ken göra några ärenden på Farsta Centrum. Han frågar kompisen om en tjugolapp och vänder sig mot mig igen:
- Ja, du ser ju själv. Det är inte som att man lever rap-life, direkt.
Alla vill ha en bit av Ken, men huvudpersonen själv är inte helt nöjd med situationen. Efter skandaler och strul, polisanmälningar och utfrysning av medierna, alltihop så uttjatat att vi år 2007 knappt orkar tänka på det, tog Ken ett steg tillbaka. Han fortsatte jobba och lyckades hålla sitt namn levande. Men nu har han varit tvungen att ta steget tillbaka in i rampljuset. För sin plattas skull, för att den ska få den uppmärksamhet den förtjänar. Ken vill att musiken ska tala, men ”Äntligen hemma” är både kontroversiell och extremt självutlämnade. Och en sak är säker: medierna kommer inte nöja sig med att skriva om musiken.
- Jag tackar Gud för att det finns tidningar som Kingsize, säger Ken. Att det finns radiokanaler som P3, att det fortfarande finns folk som skiter i vad du gör vid sidan om musiken. Att de tänker på vad du levererar istället, om det är fett eller dåligt. Om all media hade varit så, då hade jag varit störst. Så kan jag känna! Men du vet, folk har sina löner och för att få den måste chefen bli nöjd. Det är tragiskt men så är det, och jag kommer ju göra intervjuer med alla som vill. Aftonbladet är till exempel skyldiga mig det. De skrev lögner om mig i tidningen, men jag stämde dom och fick 50 000 spänn, en ursäkt och ett löfte om två sidor i tidningen. Fast kommer det en snubbe som bara vill höra hur mycket droger jag tagit i mitt liv eller om jag fortfarande röker, så fuck ’em! Jag kommer inte låta det hända igen.
Du ger ju verkligen mycket av dig själv i din musik, men det var länge sen du fick något tillbaka. Känner du att Sverige förtjänar Ken?
- Jag tycker att mina fans förtjänar Ken. Det finns jävligt många som lever för min musik. Många av mina fans är knarkare, många lever ett destruktivt liv. De förtjänar att höra mig. Och det är väl det hiphop handlar om, eller? Om du gör hiphop ska den ju handla om dig, hur du känner. Jag tycker det hade varit asfett om andra svenska rappare hade tänkt så också: snackat om sitt hood på Östermalm istället för att försöka… ja. Jag hade respekterat dom mer om de sade såhär: ”Shu, jag sitter och softar i min stora lägenhet, i min femrummare”. Du vet, om de hade pratat om sin stress: ”Ska jag få jobb av mamma eller ska jag få jobb av pappa?” Förstår du hur jag tänker då?
Är det vad du menar på ”Ta det lugnt”, när du säger att alla svenska rappare är ”så jävla dryga” och går på Fattaru?
- Alltså, folk glider här i Sverige. Det finns inget att glida om! Jag är en av de största, jag vet! Det finns inga pengar i svensk hiphop. Det finns vissa människor i svensk hiphop som lyckats tjäna pengar. Jag är en av dom. Jag drar in pengar, jag kan leva på det. Men jag är en av fyra personer som kan leva på det. Sen finns det 250 personer som går ut på stan i sin fetaste outfit och bara ”yeah yeah yeah”. Jag tycker det ser fjantigt ut! För jag är inte någon som flashar. Jag är inte den typen av människa och därför tycker jag de är dryga. Men när jag säger sådär om Fattaru, var det bara så att de råkade passa in. Jag satt inte och tänkte att jag skulle dissa Fattaru. Jag skrev texten och sen rimmade det. Såhär: ”Okej, dryga, vad rimmar på dryga? Fyra! Vilka är fyra inom svensk hiphop?”. Hehe. Det var så det var.
Känner du att du vill vara delaktig i den svenska hiphopscenen?
- Det är klart jag är delaktig, jag är en av de… Utan att skryta så är jag en av topp fem i Sverige, förstår du? Just nu finns det inte någon annan som mig i svensk hiphop. Förut har det alltid funnits alternativ. Om du gillar att röka weed eller är lite ghetto, så har det funnits alternativ: Ayo, Blues, Latin Kings, Ison och Fille. Men betongrappen finns inte kvar. De är inte kvar! Det är bara jag kvar! Det kanske låter som en liten diss, men… Det är säkert många som håller på att skriva och så, men det finns inga stora sådana artister längre. Så det är klart som fan att jag är en stor del av svensk hiphop. Jag ÄR svensk hiphop.
Samtidigt säger du ju att det här kan vara ditt allra sista album?
- Alltså, under de här två åren när jag gjort plattan har jag jobbat med tanken att det är mitt sista album. Och det är det fortfarande.
Trots allt det du suttit och sagt nu?
- Ja, trots det. Jag kan säga så här, att förutom lite hustles kan jag ingenting annat än musik. Så jag sitter inte här och säger till dig att jag slutar med musik. Aldrig! Jag kommer bara jobba med musik under resten av mitt liv. Garanterat! Men vill jag göra en till skiva som rapparen Ken, utan några gäster eller någonting? Jag vet inte om jag vill göra det. Jag kan inte göra musik utan att lämna ut mig själv, och jag vet inte om jag vill lämna ut mitt liv i fortsättningen. Det är kanske dags för mig att låta mitt liv vara mitt och min familjs liv, istället för att låta det vara allas liv. Det är så jag känner. Men lägga av med musik? Aldrig! Det finns ingenting annat. Om du skulle ge mig två miljoner kronor om året för att jobba med nåt annat, och jag var tvungen att ge upp musiken helt? Fuck det! Det finns inte en chans.
Men om du nu är den enda som finns kvar, känner du inte ett ansvar för de som ser upp till dig?
- Jo, men vad är viktigast? Jag kan inte dissa de som ser upp till mig, men mina barn växer. Jag blir också äldre. Mitt liv är annorlunda idag. Under de två åren jag jobbat med skivan har det skett en stor förändring i mitt liv, från första början till slutet. Jag avslutade min platta genom att flytta till hus, förstår du vad jag menar? Om man går riktigt, riktigt djupt in i mitt privatliv så är det så att jag håller på att transformeras. Jag vet att många ser upp till mig, men det är många som gör mig skada också. Det finns kanske 20 000 personer i Sverige som tycker jag är skitfet, men det finns 100 000 människor som tycker jag är en pundare. Det är inte soft. Inte för mig. Men sen måste man tänka så också, att tänk om albumet bara får bra betyg. Plattan blir kritikerhyllad, det blir inga skandaler, inget snack om knark hit och dit, och när jag går fram på gatan så tittar folk på mig med ett leende på läpparna och säger ”tjena”. Då blir det kanske en platta till. Men om de ska fortsätta att älta i mitt gamla liv hit och dit? Då pallar jag inte mer.
Om man generaliserar lite grann, skulle man kunna säga att det i USA nästan är meriterande om en rappare har sålt droger och suttit inne. Trots att den amerikanska hiphoppubliken i stor utsträckning består av vita förortsungdomar, är kraven på äkhet gränslösa. I Sverige sätter däremot en strulig bakgrund käppar i hjulet för de artister som lyckas uppmärksammas av massmedierna. Ken har straffats för exakt samma saker som folk hade krävt av honom på andra sidan Atlanten.
- Jag har fått lida jävligt mycket för min bakgrund, förklarar han. Samtidigt får man ju hoppas att hiphopen inte blir bögig. Jag hoppas att framtida svenska rappare är riktigt fucked up! Att de är helt trasiga människor, det är vad jag hoppas på. Jag vill inte se nya rappare i videos med värsta outfiten. Så tycker inte jag det ska vara. Jag tycker det ska komma en jävligt smutsig snubbe som precis är släppt från ett behandlingshem, som är helt trasig och inte vet vart han ska ta vägen. Han förtjänar att lyckas i hiphop, om han brinner för hiphopen. Folk i framtiden kommer att behöva acceptera hiphop från såna som oss. Och inte bara att man är en fattig pundare som bor i förorten. Man kan lika gärna vara en rik svenne från Östermalm, med en skruv lös i huvudet. Då finns hiphopen. Varsågod, du är en outsider! Hiphopen är till för outsiders. Jag har liksom vuxit upp i en era när man fattat att Sverige inte är så jävla fint. Det är inte ett vykort på Stadshuset, direkt. Inte där jag kommer ifrån. Inte där mina vänner bor.
Känner du dig svensk?
- Alltså, jag är född och uppvuxen här. Jag kan varenda gathörn i Sverige som min egen bakficka. Jag har varit överallt. Min pappa är helsvensk. Men vi blattar eller invandrare, vi lever hårt. Mina polare… Du vet, de har inget. Jag säger såhär: jag är svensk, men jag är inte en svenne. Det är två olika ord. För mig en svenne inte en svensk människa med svenskt blod. För mig är det en stil på en människa, nästan som en moderat. En snål människa, som inte vill dela med sig, som är lite nojig och osäker. Jag är inte en svenne. Svennarna har satt krokben på mig hela mitt liv.
Är det frustrerande? För att du ska bli accepterad och gå vidare, krävs det ju också att ”svennarna” accepterar dig och tar sig till dig.
- Jag vet. Och det är ju det som är frågan, om de kommer göra det. Det tror jag inte, hehe.
Men ändå hänger mycket på dem. Det måste kännas tungt?
- Det är klart som fan att det är frustrerande. Jag säger alltid åt mina fans att: ”Ey, köp min skiva!” Okej, då lägger du 150 spänn och det är kanske jobbigt att vara svenne i en halvtimme och gå till skivbutiken, men om ni är det så slipper vi, ni och jag, att förlita oss på de här VISA-kortsmänniskorna inne i stan. Det är det som är så frustrerande. Jag kan säga så här: om jag hade velat hade jag kunnat sälja 100 000 album. Utan problem! Det är enkelt: raka mig fint, säga att mitt liv är helt förändrat, säga att jag inte umgås med någon av mina kriminella vänner, att jag har flyttat till, öh, Örkelljunga. Sen går jag och gör en kommersiell platta, ringer några popkillar, fixar lite grymma refränger och gör en dansant platta. Det är inget problem för mig, men jag vill inte det.
- Det är det som är jobbigt, för det enda jag verkligen behöver är att alla som lyssnar på mig köper mitt album. Då kan jag sitta i den här intervjun och säga: ”Knulla alla er andra, knulla allihop, ni är horungar allihopa”. Som jag kan känna ibland också, men jag kan inte sitta och säga det. Kingsize är en annan sak, men jag skulle aldrig kunna sitta och ta den här frågan i Café. Det går inte. Så köp min platta! Alla de här ungarna, de kommer till mina spelningar och bara går runt, såhär: ”Yeah Ken, du är så jävla fet” och ”Yeah man, jag rökte fem gram zutt och lyssnar bara på din musik”. Då säger jag: ”Jaha, vad lyssnar du på?” Och han svarar ”Yeah, min mp3-spelare och min polare fyllde upp den”… Ey man, fattar du inte? De skriker liksom: ”Ken, Ken, sluta aldrig med musiken, lägg aldrig ner”. Varför ska jag fortsätta? Ni bryr er ju inte! Ni visar mig inte den respekten. Jag vill ha den respekten! Jag öppnar upp min själ för er, jag ger er hela mitt liv. ALLT. Alla mina problem, allting, och vad får jag tillbaka? Att ni snor det av mig. Ni snor mitt liv! Det är klart det är frustrerande. Men samtidigt har jag baxat hela mitt liv med, så jag förstår dom också.
Ja…
- Du behöver kanske inte skriva att alla VISA-kortsinnehavare är horungar. Hahaha.
Dagen innan jag träffar Ken får jag ett mail av en kompis. ”Lycka till. Skriv testamente, jag tar dina skivor när du dör”, står det. Det är förstås ett skämt, men det säger ganska mycket om allmänhetens bild av Ken Ring. Trots att drogerna är ett avslutat kapitel. Trots att han lämnat betongen och flyttat in i radhus för att, som han säger, barnen ska kunna springa runt och leka som de vill. Samtidigt har Ken byggt upp andra delen av sin karriär, den som startade efter att han uppmanade folket på Vattenfestivalen att spränga regeringen och industrin fick kalla fötter, på att bli svenska hiphopens underdog. Han har stolt berättat hur uteliggarna gjorde honnör åt honom i tunnelbanan, och på ”Äntligen hemma” rappar han om hur han blivit ”opinion mot svenska lagen”. Men när vi sitter där i bilen – Ken, Kelian och jag – och mörkret börjar falla över Stockholms gator, märks inget av någon gangster. Bara en självsäker kille, som tvingades växa upp tidigt och gör vad han kan för att leva på musiken.
Du är kanske den största rockstjärnan vi har i Sverige, om man ser till hur media beskriver dig…
- Hehehe.
Går det att vänja sig vid den rollen?
- Jag säger såhär: om du vänjer dig vid den rollen är du inte rockstjärna längre. Jag menar, du ser aldrig mig på premiärer och sånt. Du ser aldrig att Veckorevyn skriver om att ”Ken var på bio och såg Bourne Ultimatum”. Jag finns inte där. Men jag är ändå ett mer välkänt ansikte än de som går dit, förstår du? Det är deras sätt att få fame. Mitt sätt att få fame är genom att släppa musik. Du måste förstå en sak: jag har släppt två album på skivbolag. Jag har bara släppt grejer på min hemsida de senaste sju åren. Och än idag ser folk mig på gatan och ropar ”Ken, Ken, Ken”. Då är det min musik som talar. Det är ju det som gör mig till rockstjärna, för jag är inte nån vanlig artist som måste springa på galor för att kunna behålla min fame.
Du har ju sålt skivor via sms på din hemsida. Hur viktigt har det varit för att hålla din karriär levande?
- De har betytt mycket! Jag säljer många tusen skivor på sms. Det tickar på bra: jag plockar in fem – tio lappar i månaden. Då måste man tänka att jag säljer varje skiva för 30 – 40 kronor, och av det får jag ut 45 procent. Om du räknar på det, fattar du att jag tjänar ungefär 18 kronor per skiva. Och jag kan ta ut fem – tio tusen i månaden. I månaden! Det är ändå ganska många album. Men det är spelningar som genererar alla mina pengar. Jag tror väldigt många kids frågar efter mig på ställen, på klubbar och skivbutiker. Det har gjort att jag tjänar över 20 000 spänn per spelning. Jag sitter och väntar på cash från en spelning just nu faktiskt. Jag är så jävla pank, sen får jag en massa pengar sådär bara. Och så är man pank igen två dagar senare. Men jag är van, jag har ändå inte haft en officiell inkomst sen… eh, sen jag föddes. Förstår du vad jag menar? Och grejerna i USA ger nästan ingenting. Projektet med Smif N Wessun (Ken är exekutiv producent för Boot Camp-killarnas ”The Album”, som släpptes i oktober) gick jag till och med back på. Samtidigt handlar det om att bygga upp ett namn. Jag vet ju att Jay-Z kommer lyssna på den skivan, eller han kommer i alla fall skumma igenom den.
Du säljer verser till demorappare också?
- Ja. Men det är ju bara för att tjäna para. Jag gjorde det senast idag faktiskt. Och jag sa till killen: ”Bara för att det går så jävla bra nu, ska du få versen för ett tusen istället för två”. Folk tycker min grej är fet, så det är soft. De vill ha en vers, det tar en halvtimme att göra, han får lite fame. Det är business.
Kelian: Pappa, varför är det business?
Ken: För att det är business.
Kelian: Vad betyder business?
Ken: Du vet när pappa går ut ibland, och så kommer han hem och har en massa pengar i fickan? Det är business. Hehe.
Det har blivit mörkt. Vi befinner oss vid valfritt miljonprogramsområde i Älvsjö, och Kens tjej Camila har precis hoppat in med matkassar i baksätet. Efter förslag från bilens yngste passagerare blastar Ken ”Kelian” på hög volym. Bilen liksom gungar i takt med musiken, och medan Ken rappar om villkorslös kärlek till sin son småpratar vi om ”Äntligen hemma”. Om hur bra hans platta faktiskt är.
- Det är grymt att du gillar den, men jag hoppas att det inte bara är du som känner så. Utan att de här svennarna kommer vilja sitta i 45 minuter med mig och bara softa. Sen kan de hoppa ut där igen och, ja, ta en latte. Jag hoppas att de kommer försöka förstå mig, att de förstår att jag utlämnar mig. För det här, det är riktig sanning. Det här är mitt liv.
/// Calle Fleur
