Hiphopen har drabbats av en ny istid. Tidigare helyllerappare skottar berg av pudersnö, ljudvågorna fylls av drogromantik och i centrum av vargavintern står snögubben själv – Young Jeezy – och kommenderar dig att tjäna pengar. Hur kunde det bli så här? I en exklusiv intervju med Kingsize förklarar din favoritlangares favoritlangare att han egentligen är här för att upplyfta massorna, men att vi i Europa är alltför mossiga för att hänga med.
– Skojar dom eller? Hiphopen lever definitivt! Jag kopplade just in startkablarna på den där skiten, så oroa er inte. Jag har inte ens börjat!
Young Jeezy sitter i ett konferensrum långt borta och skrockar för sig själv. Mitt under skivbolagens mörkaste timme – under en tid då guldskivor firas med champagne och snittar – lyckades Atlanta-rapparens andra platta ”The Inspiration” sälja platina på lite mer än en månad.
– Vill du veta hur det ligger till?, fortsätter han och lutar sig så mycket tillbaka på stolen att det knarrar i telefonluren. Jag har redan sålt en miljon skivor. Jag släppte just tre videos. Se mig göra mina drag, baby! Jag har knappt börjat!
Många musikälskare oroas av den riktning Young Jeezy och hans jämlikar försöker styra hiphopen i. Vad är det han gör med oss, med konstformen vi älskar? Vad händer när företagande sätts före skapande? Hur kan försäljningslistorna toppas av musik lika hård och smutsig som betongen som fött fram den? Varför har Young Jeezy lyckats? Frågor skapar följdfrågor, men en sak står klar: 29-årige Jay Jenkins har byggt en hel karriär på att sammanfoga skamlös materialism med ärlighet och en total respektlöshet mot allt som rap ”ska” vara. Han har skurit ut en liten bit av kakan till sig själv och i farten lyckats skapa något så ovanligt som ett unikt sound.
“…Fuck the consequences, ain’t nothing to a boss / Made a lot out of a little, something out of nothing / I’m so proud of me, with the streets on top where they supposed to be / The sky is the limit, that’s what Jesus said / And the limit is the sky, Let’s slice that pie / Wussup?”
/ Hypnotize (2006)
Young Jeezy har en förmåga att handplocka beats som passar bättre för slagfält än nattklubbar. Han grymtar och flämtar med sin trasiga bariton, ropar och lägger in adlibs som ”Yeeeeeeah” och ”Thaaaat’s riiiight” i var och varannan mening. Han delar med sig av smutsiga knarkaffärer och hjärtskärande barndomsminnen, han berättar om ohederliga poliser och sedelbuntar. Och han gör det i texter som är så korta och koncisa, så enkla i framförande och uppbyggnad, att många vägrar kalla honom för vad han faktiskt är: en rappare, mer själfull än de flesta. Därför är det förstås ironiskt att Jeezy själv länge vägrade att kalla sig just det: textraden ”This ain’t a rap song nigga, this is my life” från 2005 års superhit ”Soul Survivor” avfärdade skoningslöst alla som försökte placera honom i någon kvävande kategori. Så vem är Young Jeezy? Kanske är han bara den lidande konstnären personifierad – kreativ men hungrig, självupptagen men fylld av självförakt. Kanske är Young Jeezy bara sig själv, för han kan inte vara något annat.
- Jag gör det här för mig, förklarar han med eftertryck. Om du hittar äkta fans, riktiga människor som visar kärlek för det du gör, kommer de fortsätta älska dig oavsett vad som händer. De kommer växa med dig. ”Fuck the rest!”
Du är en av de allra största stjärnorna just nu. Känner du inte något ansvar för hiphopen?
- Jag känner definitivt att jag har en skyldighet till gatorna, och om jag skulle glömma det hade allt varit förgäves. Allt jag känner till i den här världen är gatorna och kampen. Jag vet ingenting om musikindustrin och vill inte veta något heller. Men jag lyssnar på kritikerna som säger ”Åh, varför gör han inte så här”, eller ”varför pratar han bara om en sak”. Vadå? Det är ju den jag är. Varför ska jag förändra mig för dig? Om du inte gillar mig finns det ett helt gäng artister du kan lyssna på – varför köper du inte deras skivor?
Jag tänkte nog mer på själva musiken. Du och några andra rappare har ju fått mycket kritik för att ni förstör hiphopen som konstform?
- Man… Jag skulle aldrig säga så, för hiphopen är vad du gör den till. Alla går runt med sin egen kamp, så hiphop betyder inte samma sak för människor överallt. Du vet, hiphop är livet! Och om du är dig själv och berättar för folk hur du lever, hur kan det inte vara hiphop?
Samtidigt pratar du ju om många saker som människor i andra delar av världen inte förstår. Känner du att din musik är något som alla kan relatera till?
- Jag ser på det så här: om någon från Europa någonsin skulle komma till Atlanta, Georgia, skulle de redan säkrat sin överlevnad genom att lyssna på Young Jeezy. De skulle redan veta allt de behöver veta (skratt).
Jag hörde dig säga att européer ser hiphop på ett annorlunda sätt än amerikaner. Hur menar du då?
- Du vet, jag har varit i London, jag har hängt i Brixton. ”I fucked with the hood”. Men vad jag menar är att musiken jag hörde på klubbarna där var lite gammalmodig för oss i staterna. Många där är inne på katter som Krs-One, uhm, Kool G Rap, Rakim… Du vet, riktig hiphop. Jag respekterar det, men för mig är hiphop 2pac! Hiphop är Biggie! Det är eran jag kommer från! Jag säger inte att något är rätt eller fel, men det finns olika åsikter och det är ju det som får världen att snurra runt. Det är okej!
“So I, took my dreams and made it some thousands / Then I, took my life and I made it a album / I must be dreamin’…”
/ Dreamin’ (2006)
Under ungdomsåren i Macon i södra Georgia hade Young Jeezy aldrig en tanke på att bli rappare. Däremot var han besatt av pengar och livet det förde med sig, och vi vet ju alla vilken bransch ”the rap game” påminner om. Parallellt med en blomstrande karriär som langare startade Jeezy med vänner bolaget ”Corporate Thugz Entertainment” och gruppen USDA (United Street Dope-boys of America). Från början ville Young Jeezy arbeta bakom kulisserna och släppa material med andra artister, men när ingenting hände bestämde han sig för att satsa på sin egen karriär. På kort tid – och med oklar hjälp av det kriminella nätverket Black Mafia Family, som enligt Vibe Magazine brukade stå på scenen under Jeezys tidiga spelningar och ”låta det regna”, det vill säga kasta ut stora mängder pengar över publiken – hade Jeezy snart etablerat sig som stjärna på mixtapescenen. Två tapes med DJ Drama, ”The Streetz Iz Watchin’” och ”Trap Or Die”, såldes i hundratusentals exemplar och ryktet om gangstarapens nye frälsare spreds som en löpeld genom förorter och fängelser över hela USA. Village Voice kallade Jeezy ”the only southern rapper with New York love”. T-shirtmotiv med arga snögubbar och textrader som ”Can’t Ban the Snowman” skapade kontroverser i klassrum och på gator över hela landet. När skivbolagsjättarna slutligen förstod vad som försiggick ville alla få tag i ”Da Snowman”. Diddys Bad Boy signade ”Boyz N Da Hood”, en rapgrupp som Jeezy var medlem i, men Jay-Z gick vinnande ur dragkampen om själva huvudpersonen. Beslutet lönade sig väl: Def Jam-debuten ”Let’s Get It: Thug Motivation 101” har hittills sålts i knappt två miljoner exemplar.
“My P.O.’s telling me I need a 9 to 5 / But I already got a job, and that’s stayin’ alive”
/ “I Luv It” (2006)
I slutet av 2006 återvände en nedbantad Young Jeezy till rampljuset med ”The Inspiration”. Kokainrappen, serietidningsvåldet och vapensnacket har i viss mån tonats ner och ersatts av historier. Ignoransen finns där, men även substans och socialrealism – och det är just det som gör Jeezy så intressant. Han personifierar den amerikanska drömmen samtidigt som han inte kan vänta på att smula den sönder och samman. Han är en konstnär som spottar på konsten. Han är, på ett väldigt absurt sätt, mer politisk än de flesta bröstdunkande emcees där ute.
- Mitt förra album var mest till för klubbarna och gatorna, medger Jeezy. Men nu har jag börjat göra riktiga låtar. ”Bury Me A G” och ”Dreamin’” är monumentala, förstår du? De är äkta! Så fort du lyssnar på de låtarna får de dig att känna dig på ett visst sätt. Det är inte bara som att du är på klubben och hör en låt för 3000:e gången, så nu gillar du den. Det här albumet handlar om att inspirera. ”The Inspiration” är tillägnat killen på gatan som gör brott, som gör vad han måste göra. Du vet, saker går inte riktigt vägen för honom. Jag vill testa den där killens styrka.
Det finns så mycket smärta och historier i din musik. Skulle du våga kalla dig själv en politisk rappare?
- Definitivt! Jag menar, jag känner mig som Robin Hood ibland! Med tanke på var jag kommer ifrån, med mina texter och vad för slags musik jag säljer… Jag gör det här för folket. Jag ger tillbaka! Andra rappare bryr sig bara om sig själva, du vet: ”Jag har allt det här, det har inte du”. Med mig är det mer: ”Jag har allt, men hur kan du också få det?”
Är det vad du menar när du säger saker som: ”I do it from the heart homie, they just rhyme”?
- Jag menar verkligen det där! Det är en stor skillnad mellan någon som försöker vara ”medveten” och ”spit some bars” och såna som jag, som har sina demoner och försöker berätta vad de känner. Jag menar, jag har gått igenom allt det här jag berättar om och jag tycker att folk borde respektera det mycket mer än själva hiphopelementet i det hela. Jag försöker göra något positivt, förstår du?
Men vem är ”de” egentligen?
- Jag pratar om dom som, jag menar, det är vad de gör. De rimmar. De sätter ihop ord med varandra och det är allt det är. Det ger mig ingenting och som konsument har jag rätt att ha den åsikten. Ordlekar ger mig ingenting. Jag kan inte lyssna på musik utan substans.
Men ditt textskrivande har ju verkligen utvecklats. Vägrar du fortfarande att kalla dig rappare?
- Alltså, gör du något tillräckligt länge blir du ju bra på det till slut. Men det handlar inte ens om det. För mig handlar det inte om att vara en rappare, utan att vara någon som folk kan relatera till. Vet du hur det är när du går till kyrkan och du känner att predikanten pratar om dig? Det är så jag vill att min musik ska vara. Jag menar, många snubbar är lyriker och jag respekterar det, men hur kan de hjälpa mig att sätta mat på bordet? Det kan de inte, och det är därför jag är här!
De flesta tror ju fortfarande att Young Jeezy bara rappar om kokain. Det måste vara väldigt irriterande då?
- Jag säger till alla att det var mitt första album, det var allt jag visste då. Men jag är inte här för att förändra världen, baby! (skratt) Jag är inte någon jävla missionär. Jag försöker inte förändra ett skit. Allt jag kan ge är det jag har och gillar du inte det – ”fuck you!”
“The closest I ever been to commercial is when I watch TV /And everybody know I rep these streets faithfully”
/ My Hood (2005)
Young Jeezy har inget att bevisa längre. Genom att filtrera bort tvivlarna och koncentrera sig på gräsrötterna, med ett knivskarpt tunnelseende och affärssinne á la Donald Trump, har Snögubben på förvånansvärt kort tid placerat sig bland de största i hiphophierarkin. Men så har han ju förstås knappt börjat.
- Jag är ute efter Jay-Z:s skrivbord, mannen! L.A. Reids skrivbord, ”the front desk”! Jag måste sträva efter det, för jag har så mycket som står på spel. Jag har två domar mot mig – blir det en till åker jag in på livstid. Dessutom är jag ung, svart och gangster – förstår du hur svårt jag har det? Folk ser på min bakgrund och var jag kommer från, och undrar om jag verkligen kan vara en affärsman. Självklart, jag visade just det! Jag kom direkt från gatorna och förändrade hela branschen!
/// Calle Fleur
